Efter fyra år i svenska vårdköer tröttnade njursjuke Sam på att vänta – han åkte och köpte en ny njure i Pakistan. Men var kom det nya organet ifrån? Och var donatorn verkligen frivillig?
Det är inledningen till Susanne Lundins bok Organ till salu (Natur och kultur, januari 2014). Hon tar oss med på en medicinsk och kulturell resa över hela världen, där hon gör nedslag i Moldavien, Israel, Filippinerna och Sydafrika.
Den olagliga organhandeln värderas till cirka 1,2 miljarder USD, motsvarande hiskeliga 8,3 miljarder SEK. ”Säljarna” luras ofta av luttrade mäklare och mellanhänder, som inte sällan själva har sålt en njure eller en del av sin lever, och tvingas rekrytera nya säljare för att få ut det utlovade arvodet. Ofta får säljarna inte alls det utlovade beloppet, utan mycket fastnar i olika mellanhänder såsom mäklarna och läkarna som gör själva transplantationen.
Susanne Lundin beskriver den internationella handeln, hur handelsvägarna går, personerna bakom dem och hur stater och myndigheter inte sällan blundar för den olagliga handeln och ser mellan fingrarna när ligor, karteller och enskilda personer på olika sätt skor sig på redan utsatta människors önskan om ett friskt liv (patienterna), eller att tjäna lite pengar och kunna köpa ett hus till familjen (organsäljaren).
Den kulturella diskussionen tar oss med till de olika ländernas olika syn på liv och död, kroppsbegreppet, mitt och ditt, jaget i förhållande till det kollektiva samhället och hur denna olagliga verksamhet kan bedrivas.
Det är verkligen intressant och spännande läsning, samtidigt som jag häpnas och förfasas över hur svårt utsatta människor manipuleras och utnyttjas så hänsynslöst.
Det enda jag saknar i boken är ett svenskt perspektiv, bredvid länderna ovan. Sverige nämns i korta passager, mest med hänvisning till Sam och vad han gjorde och varför. Hur vanligt är det att svenskar reser utomlands för en transplantation? Hur många gör det? Jag saknar en problematiserande diskussion om den svenska situationen.
Lämna ett svar